Idag hade vi vanliga japskilektioner igen. Med ovanliga klasskompisar.
En var amerikanen som Lottski träffat på tåget några dagar tidigare (numera åker hon alltid tåg med en klunga utbytisar eftersom hon har franskisen med sej) och som varit tvärsäker på att bastu kommer från Sverige!! Sen hade han tydligen velat testa på alla spännande japanska energidrycker som inte fanns hemma i USA.
Han och en flicka (kan inga namn ännu) har båda varit utbytisar i Japan ett tag, men då mot Tokyohållet, och efter jordbävningen flyttade de sej alltså hitåt.
Så var det en flicka från Hongkong, samt två halvor (haafu heter det på japski om man är halvjapski och halvbrittisk eller är halv på annat sätt, inte att förväxla med nyuu-haafu, alltså nya halvor, som är personer som klär sej som det andra könet och som är rätt så vanligt och ganska accepterat här nuförtiden verkar det som). Halvorna studerar tydligen japski på Oxford universitetet, men verkar inte ha pratat nån japski hemma eftersom de är ungefär på vår nivå! Stackarna.
En intressant psykologilektion hade vi också, så nu behöver vi inte vara så ledsna över att litteraturen och religionen inte verkar leva upp till förväntningarna. Läraren var egentligen forskare, inte universitetslärare, och hade sin assistant med sej. Han var japski, men kunde ovanligt bra engelska eftersom han som liten bott på Nya Zeeland. Så höll han på med kendo och tyckte att vill man får man fråga om det och så förklarade han reglerna lite.
Därför gick Lottski efter timmen fram och frågade på japski vilken dan (1-dan sämst, 8-dan högst) han var. Det tyckte han säkert var jättespännande för han berättade att han var 2-dan och frågade väldigt artigt Lottski om hon höll på med kendo. Lottski berättade antagligen att hon var med i kendoklubben och sen tyckte läraren "låt oss tala om kendo igen"!
+ att vi inte hann med självpresentationen där alla skulle berätta varför de ville läsa japskipsykologi, så vi får skjuta upp det till nästa vecka!!
Idag en dag som började med lunch med våra nihongisar, Mai och Youko. Kan inte säga att det var länge sen sist för vi har sprungit på dem lite nu som då dagarna innan skolan började eftersom de har sina klubbaktiviteter. Det hade de idag också, så efter att ha pratat om jordbävningsoro bland utbytisar och Mais kommande utbyte till Norige, samt ätit lunch, så blev jag och Lottski lämnade åt vårt öde en timme tills Japanese Religion kursen började.
En timme som spenderades till största delen i globala laungen. Vi hittade bland annat vår gamla kinesiska kompis som vi inte riktit visste om hon skulle vara i Japan längre, och av henne fick vi kinesiskt fruktgodis. Jag testade äta mitt när jag kom hem och kom en bra bit, men sen var jag tvunbgen att ge upp. Smakade lite som de läskiga filipinska godisarna Masa och Yoshie hade tagit med på utflykt till Nara för två somrar sen. Men nu hade jag inga nara-hjortar att mata så jag fick slänga bort eländet.
Så hittade Lottski Clementin och de har sina pakter pågång. Och Clementins kompis tyckte till mej att dendär tröjan jag har, ta nu inte dethär fel för jag menar inget dåligt, men den ser sådär proper ut, sådär lite som om jag var nån i Lilla huset på prärien! Jag fick en massa underliga kommentarer om den tröjan. Tex från en norska som undrade var jag köpt den (Kappahl) och Youko tyckte att nu är det inte gult längre, och att man alltid kunnat vara säker på att känna igen mej på min gula jacka.
En timme gick ganska snabbt, och på religionslektionen hade vår danska missionärslärare oss att ge varsin definition på vad religion var. Exakt hela lektionen. Eller nej, de sista 10 minuterna såg vi en filmsnutt ur en japansk film där nån religiös grupp lurade folk på pengar. Undrar just om vi kommer att förstå något mer av japansk religion efter denhär kursen. En av oss var japski, och han tyckte inte att han riktigt förstod vad religion i Japan var heller, och därför hade han valt att gå denhär kursen, så med tanke på det är kanske inte våra chanser så stora.
Nåja, sen var det dags för litteraturen. Alla nordbor tog tydligen den kursen, och alla satt de på högra sidan av klassrummet. Jag och Lottski övervägde att flytta dit också, men vi hade liksom redan råkat sätta oss till vänster. Dessutom är det kanske snart inte så många nordbor kvar med tanke på att Petter efteråt tyckte att han inte var så säker på att han alls ville gå litteraturen. Så hemskt var det faktiskt inte, fast läraren var totalt oförberedd, sa att han inte var nån litteraturexpert och bara diskuterade Kojiki (jätttttegammal krönika som ska rättfärdiga kejsarfamiljens styrande) hela tiden.
Det var vår första ordentliga skoldag utan frågesport eller filmvisning. Imorgon följer en till, och då lär vi märka om vi har nytt folk i vår klass!
PS: Lottski har hittat en bra serie som på pricken beskiver vår datskiaktivitet på sistone (och kanske tidigare också).
Idag har jag vari på hanami! Alltså blommtittning!
Det var ju bara jag idag, utan Jannica, fast helt ensam var ja ju inte, utan jag var med Ryouta! (för dem som inte minns vem han är, är han en annan utbytesstuderandes (vid namn Andrea) värdfamiljslillebror! Honom träffade jag och Jannica på utbytisarnas julfest, och sen dess har han och jag mejväxlat!! )
Vi hade i alla fall bestämt (efter ett antal mejl) att vi åker till Kyoto och ser på blomster, går på kaffe och lite sådant. Träff vid Nishikita, där Jannski bor!
Efter att vi båda försenats till vår träffningstid så hittade jag tillslut Ryouta på stationen och vi begav oss av med hankyu-tågen mot Kyoto!
Ryouta är bra att hänga med, för han är rätt pratig, och det hinner inte bli så tyst, så det är rätt så skönt! ^^
På tåget minns jag inte vad vi talade om, men Finland tror jag bestämt det handlade om, så där överlag.
Då vi kom fram blev jag förfrågad om jag hellre ville gå eller ta bussen, och med tanke på hur mycket folk det var på tåget (jag höll på att förgås) och att jag senare också kanske måste hitta till Kiyoixudera (dit vi skulle) så bestämde jag att det vore bättre att gå! Så då startade vi! Efter 5 minuter hade i gått vilse!
Vi yrade å på ett bra tag, och tillslut kom vi fram till ett tempel som kallades Koudaiji, ett mycket fint tempel! Vi var lite tveksamma över om vi skulle gå in eller inte, men Ryouta verkade vilja gå så då tyckte jag okej! Han betalade åt mej, fast jag protesterade, för han tyckte att det int hört till planerna att åka dit...
Fint var det i allafall, jättefint! Så jag är nog glad att vi gick dit, men tyvärr var jag alldeles för lat för att ta foton där!
Sedan, så fortsatte vi gå vilse, men efter ett tag kom vi faktiskt nånstans där kiyomizudera verkade vara. Men då tyckte vi det var dags för lunch! Jag åt udon och han åt... chasoba (te soba (som är gröna) som han var förvånad över att jag ätit, men jag förklarade att det får man alltid på flyget mellan Helisngfors och Japan...)
Efter lunchen (som jag knappt bettalt något för trots mina protester) så begav vi oss äntligen av mot Kiyomizudera, och kom fram dit efter en kort promenad. Där såg det ut ungefär såhär!
Snyggt va?????
Efter dethär så gick vi runt lite på Kiyomizudera, och hittade en väg där ingen av oss gått förut, denna ledde upp mot ett berg, och dit svängde vi av. Vi gick, uppför, uppför, uppför, i något som kändes som evigheter, vi blev hemskt trötta!
Sen gick vi vilse också, mitt uppe på berget, och mitt i allt detta ringde Yoshiki (shishou) åt mej! (Han skulle berätta att han skulle fixa en namnlapp åt mej, för min kendo-utrustning, snällt)
Vi hittade dock tillslut en utgång! Men så såg vi att den var låst Men så såg vi en liten utgång, och där slank vi igenom och styrde efter detta kosan mot Kyoto station!
Jag hade under promenaden blivit frågad om hur jag skulle göra med middagen, och eftersom jag inte hade bestämt något speciellt bjöd Ryouta in mej på middag hos honom! (fast för tillfället var vi inte så hungriga, för Ryouta går och smakar på alla smakprov han hittar, och sen hade vi just ätit shuu kuriimu (シュークリーム
) oxå!!)
Till Kyoto station tog vi buss (för vi var ännu halvdöda) och måste vänta på att en 4-5 bssar passerat innan vi kunde stiga på, eftersom det var sååååååååååååååååååååååååååååååååååå fullt med folk!!
Nåja, fram kom vi i alla fall (efter att ha åkt på lite fel buss (för det var snabbare, men vi blev tvugna att gå lite extra) så vandrade vi in på stationen! Efter att jag än en gång frågat Ryouta om jag inte borde ta med något till hans familj (och han än en gång sagt nä) så sa han det var något han ville visa mej!
Det var toppen på Kyoto sation, och jag måste säjja, den stationen är HÖG! hemska saker, jag vet inte hur jag har kunna missa det förut!!
Sen, efter att vi svassat runt på stationen ett tag till, så åkte vi hem till Ryouta med JR, och tiden i tåget spenderades med att se på foton! (vi blev tvungna att springa superfort (tur att jag är så snabb så jag hann med) för att hinna med tågbytet)
Sen kom vi äntligen fram till Ryoutas! Jag ursäktade mej på sedvanligt japskivis och blev sedan tillsagd att vänta i vardagrsummet, där jag blev ombedd att sitta på ett sådant ställe att jag kunde se TV:n bra, för det var ju jag som var gäst! Hemma hos Ryouta var det mamman, pappan och den yngre lillebrodern (som är i våra bröders ålder) som var hemma (+ mommon, men hon låg redan och sov). Den äldre lillebrodern har flyttat för att gå på universitet i nåt helt annat ställe av Japan!
Till mat blev det Yakiniku, men en hel del grönsaker också, och räkor, och korv, och MASSOR!!!!!
Ryoutas mamma satt hela tiden mat åt mej (för hon tänkte att jag kanske inte vågade ta sjäv, och då tyckte nog Ryouta att hon var lite jobbig, men det gjorde inget för min del!!)
En god sallad fick vi också!
Bordet var förövrigt ett traditionellt japski bord, vilket innebär att man sitter på knä på golvet vid ett lågt bord, tur att jag haft tid att träna det, för annars skulle jag nog gått under!
Runt matbordet var det livligt (mot vad jag är van vid, och som de pratade) men mamman tyckte nog att det brukar vara värre! Ahahahahaaaaa, tänkte jag, och kände mej rätt hemmastad, för alla var så vänliga!
Sen blev jag bjuden på dricka också, 梅酒 (plommon alkohol) vilket är gott! Ryouta skulle också ha fått men han klagade på att han hade skola tidigt imorgon och då inte kunde dricka (för då skulle han nog inte kunna sluta, eller vad han nu sa) men jag kunde inte ursäkta mej undan drickaset och blev given 2 hela glas....
Det diskuterades en hel massa vid matbordet, och dess diskussioner fortasatte medans vi avnjöt kaffe och tårtbit (som jag också blev bjuden på) Jättegod kaka, muuuums, nästan ingen grädde på den heller!
100000000000000000000000000000 gånger under dagen har jag blivit berömmd för mina japskikunskaper, och nästan lika många gånger hann Ryouta nämna hur mycket vi gått. Tillslut undrade mamman om jag inte hade ont i benen efter att ha gått så mycket, och jag sa att lite. Då plockade hon fram gigantiska plåster som skulle lindra smärta och avhjälpa muskelvärk. Jag skulle använda dem, tyckte hon, Ryouta tyckte att om det är pinsamt att sätta dem på benen mitt i vardagsrummet så kunde jag gå in på vessan också, men jag tyckte inte det var såååå farlig att visa benen (mamman tyckte inte det heller, utan sa något i stil med att klart hon vill visa upp sina kvinnliga ben! )
Sen då jag berättade att jag höll på med kendo (och att jag ibland kan få muskelvärk om jag inte gjort det på länge) så fick jag ta hem en massa paket med må-bra-plåster!
Sedan körde mamman mej till stationen, men innan det hann jag bli bjuden tillbaka till dem ett antal gånger, jag blev till och med medbjuden på karaoke, och till något supermarket! Wow! Jag fick till och med sova över där, om jag ville (alltså inte denhär gången, men om jag skulle vilja stanna sent någon dag och missa sista tåget hem!! Supersnälla familjen!! )
Ryouta tyckte också att vi defenitivt måste hänga igen, och det håller jag med om!
Han har förövrigt bjudit in mej och Jannica (han kom ihåg hennes namn ) på nabe-kväll med Andrea och några andra utbytisar, men den visste han inte riktigt när den var ännu...
Det var i alla fall (fastän man blev hemskt trött) en mycket lyckad dag!
Sen hade han tydligen velat testa på alla spännande japanska energidrycker som inte fanns hemma i USA. 
)
så hittade jag tillslut Ryouta på stationen och vi begav oss av med hankyu-tågen mot Kyoto! 
Så jag är nog glad att vi gick dit, men tyvärr var jag alldeles för lat för att ta foton där! 
Men så såg vi en liten utgång, och där slank vi igenom och styrde efter detta kosan mot Kyoto station! 
(fast för tillfället var vi inte så hungriga, för Ryouta går och smakar på alla smakprov han hittar, och sen hade vi just ätit shuu kuriimu (
(vi blev tvungna att springa superfort (tur att jag är så snabb så jag hann med) för att hinna med tågbytet)
Jättegod kaka, muuuums, nästan ingen grädde på den heller! 
Wow! Jag fick till och med sova över där, om jag ville (alltså inte denhär gången, men om jag skulle vilja stanna sent någon dag och missa sista tåget hem!! Supersnälla familjen!! 
)