Hejdå till Nobu & Takis

Först kort om vad jag hållit på med de senaste dagarna. Lottski har haft sitt eget program på gång, men jag har varit på ännu en flodfest vid Takarazuka, bara för att dagen efter möta upp med Hanna och Han-san på Nishikita bussstationen för att vinka hejdå till Han-san som skulle tillbaka till Vietnam. Detta hände igår.

När det var ca 4 minuter tills bussen skulle avgå tyckte Han-san att busspersonalen stirrade argt åt hennes håll så hon bestämde sej för att stiga på. Sen gjorde hon tecken till mej och Hanna att vi gärna fick gå iväg, men vi vägrade. Vad jag lärde mej av detta var att det går helt utmärkt att samtala ljudlöst med någon bakom ett bussfönster i 4 minuter. Och nu är Han-san hemma i Vietnam igen.

På kvällen hade värdfamiljens farmor bestämt att hon skulle ha avskedsfest för mej på kinarestaurang. Jag fick igen pröva på piitan , vilka ser helt förskräckliga ut men de är riktigt goda. Smakar ganska likt vanliga kokta ägg. Så fick jag cyckla igen också. Det är superskoj att cykla runt i Nishinomiya!

Så till kvällens program. Det kom en taiwanesisk utbytis hit med sin nihongopartner idag och ska stanna till imorgon, men jag hann bara ta emot henne i dörren och ringa till mama och be henne skynda sej hem, för sen var jag tvungen att sticka. Jag och Lottski var en sväng till Loftet i Umeda innan vi träffade Nobu vid stationen halv 7. Takis skulle tydligen bli 25 minuter sen så vi tittade på nyheter om Norige på BigMan skärmen tills han dök upp. Då var det meninbgen att jag skulle låtsas bli arg men det var aningen svårt så i slutändan överlät jag det hela åt Nobu.

Sen gick vi och åt till ett café. Och när vi ätit klart fixades det med hjälp av sugrör och tandkrämstuberna som Lottski fått av sin pappa men nu gav bort som avskedsgåva något som närmast kan liknas vid "pure art". Här följer bilder.

Konstnärerna (främst Nobu i blått).

Konstverket (?)

Mitt och Lottskis konstvärk. "Det bundna hjärtat"

Jag vet inte hur många gånger Nobu har tjatat om Krispy Kreme Doughnuts och deras donitsar som är supergoda om man värmer dem i mikron i 7 sekunder, så efter maten gick vi för att köpa varsin Original Glazed och åkte sen upp till 11 våningen för att sitta utomhus och äta. Efter att vi alla ätit våra donitsar gick kvällen mest ut på att Nobu läste kloka citat av olika kända personer på sin iPhone.

Han och Takis ska förövrigt till New York och andra platser nästa månad med sin seminarieklass på 24 personer. De ska stanna över en månad och Nobu tyckte att han vill öppna ett bakkonto där bara för att det skulle låta så snyggt att säga att man har ett amerikanskt bankkonto.

Sen tog vi alla Hankyuu tåg hem. Ett sista foto togs på tågstationen där tågen skulle symbolisera att detta var ett farväl. Tyvärr kom inte ett endaste tåg med på bilden men just det att inga tåg kom med kunde ju bli ett fint minne. Sen tyckte Nobu och Takis om vartannat "kaerou" (nu åker vi hem), men alla stod alltjämt kvar tills vi tillslut var tvugna att vinka hejdå.

Takis åkte i alla fall på samma tåg som mej så vi hann diskutera hans danska skypekompis som ska komma till Japan men bara kan engelska. Dansken hade tydligen lovat ta med sej ett Carlsberg ölglas och en frisbee som souvernir då han kom.

Dessutom har Nobu och Takis lovat att de ska komma till Finland och hälsa på och Takis lovade komma två gånger. En gång på sommarn och en på vintern. Och jag lovade komma tillbaka till Japan innan jag blir 25 och inte kan åka på ungdomsbiljett längre.

Sen var vi framme vid Nishikita och jag sa baibai och steg av.

Imorgon är det sista hejdåsägnigen, i alla fall för min del, då vi ska ut och äta med Masa och Yoshie. Masa tyckte att Katsuya också kan komma, vilket tydligen gjorde honom nervös eftersom han blir tvungen att prata fint och artigt med Masa som är 2 år äldre. Det var tills jag upplyste Lottski att Masa är 2 år äldre än oss, alltså tre år äldre än Katsuya. Det tyckte Lottski det var bäst att inte berätta.

På måndag är det Tenjin-matsuri festivalen, och på tisdag blir det till att åka till flygplatsen... Hemska saker tiden går fort!

Izakaya med Usui-sensei och övriga

Och Lottskis sista dag med Han-san. Varför vi hade stämt träff på skolan kl 9 imorse före Lottskis kendo så att Han-san och Lottsk skulle hinna hänga lite före det sorgliga avskedet, eftersom vi skulle träffa Deguchi/Päivikki ikväll en sista gång.

Lottski var supertidigt på skolan, jag kom till halv 10 och gick till FamilyMart för att handla frukost. Han-san sköt hela tiden upp sin ankomsttid och när jag ringde henne halv 12 sa hon att hon skulle sticka hemmifrån om 5 minuter, men att jag skulle låta bli att berätta för Lottski så hon inte skulle bli chockad.

Medans vi väntade satt vi i loungen (vemodigt värre!). Jag läste Sagan om ringen och vandrade runt i Lottskis jättesmå skor eftersom mina var dyblöta. Katsuya hade haft prov och dök upp när det slutade, så han och Lottski hade svenskalektion och jag försökte gissa vad det var för konstiga djur Katsuya ritade.

Före Lottskis kendis åt vi en snabb lunch och sen väntade jag tills Han-san dök upp, och höll henne sällskap under hennes lunch Vi hade ett allvarligt samtal om hur det känns att vara kvar i Japan nu när allt nästan är över och om var vi vill bo i framtiden (hon verkar dock föredra Storbritannien framför Finland, fastän hon ikväll lovade lära sej koka under ett år och sen öppna en äkta vietnamesisk restaurang i Finland).

För Lottski var dagens kendo den absolut sista och en sorts extraträning med hennes närmaste kendokompisar. Hon var rätt så upprörd efteråt. Vi har märkt att vi absolut måste hålla på med saker och ting för så fort vi börjar fundera för mycket på saker blir vi hemskt dystra. Han-san tyckte också att kanske hade det varit bäst att bara sticka direkt när skolan tog slut och inte dra ut på saker och ting så mycket. Det är lite svårt att ha väldigt roligt just nu.

Efter ett snabbt besök på postkontoret skulle Lottski med sin tunga väska ta bussen medans jag och Han-san skulle gå den långa vägen till stationen. Sen skulle vi träffas igen och Lottski och Han-san skulle ta farväl. Lottski träffade dock några kendisar på bussen som stal hennes shinai (träsvärd) så hon blev tvungen att följa med dem till Juusou stationen.

I samma veva ringde Degichi/Päivikki mej och vi kom överens om att eftersom det är tyfonvarning på gång så låter vi bli att träffas i Umeda ikväll. Vi kan ju ändå träffas i Vasa i Augusti! Och efter att jag frågat värdfamiljen om Lottski kan sova över ifall hennes tåg slutar gå bestämdes det att vi skulle träffa Han-san och en del andra här i Nishikita och gå på izakaya istället.

Det blev slutligen vi, Han-san, Hanna, norska Aaren, Lucie i Lottskis värdfamilj, svenska Johannes (som kom aningen sent, men i alla fall) och Usui-sensei, som vi tyvärr aldrig haft några lektioner med, som spenderade en skojig kväll på izakayan. Stackars Usui-sensei, som snart ska på en resa till Finland, Sverige, Norige och Danmark, betalade för hela kalaset som blev ca 200 euro (!) fastän vi försökte insistera på att vi också kunde bidra.

Kvällen gick mest ut på att ta videor med Han-san kamera samt en massa tävlingar. Tex språktävling mellan norska, finska och svenska (tror inte att någon vinnare utsågs), täving mellan sverige- och finlandssvenska, konstigaste posen tävling, långsam öldrickningstävling, se hur länge Aaren kan hålla andan tävling och så vidare.

Det var alltså Lottskis och han-sans sista kväll tillsammans. Och en väldigt minnesvärd sådan.

Alltiallo blogg

På sistone har det funnits väldigt lite tid över till bloggning, men ska nu passa på att skriva lite om vad vi gjort på sistone. Tyvärr tar mitt minne slut vid förra veckans fredag. Före det hade vi i alla fall en massa prov, men vi läste inte ett dugg. Vi tyckte det var mer ärligt att gå på jutsuryoku, verklig förmåga, och valde därför en studiefri metod.

Och så var det ju det att det var sista veckan vi kunde springa omkring i skolan, till FamilyMart, kendo osv och roa oss före alla utbytisar skulle ta farväl. Just nu pågår en prosess av att säga hejdå alla japskin också. Hemskt är det.

Bilder bilder bilder.

Först från fredan då en del personer på klassen tyckte att vi går och frågar Kageyama-sensei (längst till höger) om han vill ta foto med oss som minne av level3. Jag och Lottski var inte desto mer brydda eftersom han inte på nåt sätt är vår favoritlärare men vi följde med i alla fall. Stackars Abe-sensei (vänster) verkade ledsen över att inte bli tillfrågad så han bjöds också med. Krångligt värre var det när vi skulle hitta alla lärare i lärarrummet eftersom det verkar finnas flertalet sådana rum. Han-san föreslog att vi skulle fota i loungen för att göra andra utbytisar avundsjuka. Som följd av detta kom Tom, Richard och Gavin också med på minnesbilden av level 3 fastän de bara varit med under level 5!

Eftersom det var sista dan i loungen passade folk på att ta en massa foton med alla. Här är tex Lottski och Clement i en fin bild med äkta kendokänsla. Han-san tog minnesvideor av sina närmaste bekanta och sprang ner till FamilyMart för att handla ett häfte för folk att skriva hejdåmeddelanden i. Jag och Lottski fick inte skriva, eftersom vi skulle vara med på videor + att jag tydligen klottat tillräckligt mycket på Han-sans papper under lektionerna.

Senare samma dag, efter att jag följt Lottski till stationen för hon skulle hem och byta om en gång innan fredagens bergsfest, men efter att hon kommit tillbaka. Problemet var att varken jag eller Han-san kollat våra telefoner så Lottski visste inte att vi gått till Mama för att äta, men av någon konstig orsak hittade Lottski och Katsuya oss i alla fall. Fanns tyvärr ingen mer plats för dem vid vårt bord.

Sen gick vi upp på berget, och här är en vacker bild av de uppskattningsvis ca 10 styckna av oss som stannade till morgonen för att beundra soluppgången. Under natten hade några, dock mest franska Thibault (som vi blivit lite sista minuten kompisar med) hämtat torra kvistar i skogen och gjort upp en olaglig eld, så Hanna klagade på att jag och Han-san luktade rök som bara vad. Som tur var var ingen i värdfamiljen hemma då jag steg upp nästa morgon så jag kunde obemärkt smyga mej i duschen och tvätta bort rökigheten.

Söndagens sorgliga (fast inte så farligt som väntat) avslutningsfest, då de flesta, tex Lottski, hade yukata på sej. Jag valde dock att gå i vanlig klädsel. Ni kan hitta oss nere i högra hörnet. Det här är just efter att vi sjungit skolsången som ungefär bara Lottski kunde eftersom hon är tvungen att sjunga den en hel del i kendoklubben.


Och så skulle level 5 ha sitt egna foto, men Zen-san hade försvunnit och Ana var på resa och dök inte alls upp. Nåja, här är tillräckligt med 5or i alla fall. Clement är den duktiga fotografen som tyvärr stod framför dörren till festsalen och fotade och därav blev avbruten så fort nån skulle in eller ut ur salen - vilket hände rätt så ofta.

På kvällen Harry Potter (fattar inte att jag verkligen gick och såg den efter att ha vägrat Harry Potter filmer sen jag såg den första när jag ännu gick i lågstadiet!) med Hanna och Lottski som åt salta popcorn, och mej och Han-san som åt söta. "Därför att jag är asiat" tyckte Han-san när jag frågade om de söta var hennes. "Men jag har också söta!" tyckte jag och påpekade att jag inte ens är gul (Lottski är förövrigt tydligen gul nog för att vara asiat).

Idag var det hejdåsägning till min Nihongopartner Yurika och på kvällen middag på en fin kinesisk restaurang med Masas föräldrar - och även Masa själv. Vi hade vårt egna rum i ett 160 årt gammalt hust i europeisk stil och en servitör som utförde en sorts invecklad teceremonialisk grej samt förklarade att huset höll så bra för att målarfärgen skyddade träet.

Så fick vi skjuts ända hem också!