Schackbräden och Nya Zeeland

Klockan är 23:59 och Lottski har tvingat mej att blogga idag, fastän det egentligen inte har hänt desto mer.

Dagens intressantaste upplevelse såsom jag ser det var nog under morgonens nyhetslektion med Nakano-sensei. Vi hade ett av våra vanliga se-på-nyheterna-och-svara-på-några-frågor förhör, som idag råkade handla om japanska damfotbollslaget och deras match mot Nya Zeeland under nån tävling i Tyskland. Det var många av oss som inte riktitgt hade någon aning om hur man stavar Nya Zeeland på japanska, men Gavin (som är amerikan och sitter vid bordet framför bordet framför mej och Lottski) hade nog den intressantaste varianten.

Problemet är att detta kanske inte är lika roligt för alla som inte har åtminstone grundläggande japskikunskaper, men jag ska i alla fall försöka förklara. Nya Zeeland stavas ニュージーランド　(nyuu jiirando) på japski, men Gavins påhittade idé var att ta katakana ゼ (ze) och sätta ett litet (イ) i efter så det blev ゼィ (zi). Alltså ニューゼィーランド (nyuu ziirando), vilket inte existerar.

Han-san, som av nån underlig anledning alltid sitter på bänken bakom mej och Lottski nuförtiden, räckte sen upp handen och frågade om det var okej om man skrivit det med västerlänska bokstäver. "Hmm.. Eftersom vi håller på och lär oss japanska är det nog bäst med japanska" tyckte Nakano-sensei.

Nåja, efter att jag med hjälp av min plastiga grön mapp försökt barrikera mej mot Richard som sitter framför och ursäktade sej för att han lutar sej bakåt och inkräktar på mitt personliga utrymme (jag är ju ändå från Finland så behöver ett rätt så stort sådant) tog lektionen så småningom slut och Han-san tillkännagav att hon skulle gå till datskisalen. Och jag och Lottski som hade planerat att hänga med henne under andra perioden!

Vi begav oss för första gången på evigheter till Gardens för att äta lunch där. Sen insåg vi hur tråkigt vi hade, och vi skulle ännu vara tvugna att vänta tills klockan blev 5 och Lottski skulle hänga med Katsuya (från flodfesten) och jag kunde gå hem och sova efter en uttröttande dag.

Såhär blev vår väntetid: Lunch (en äldre gubis kom och frågade om vi måhäna var amerikaner och är vi studerande och kan vi japski), bokhandel i en och en kvart timme (Lottski köpte 2 mangaböcker), Starbucks där vi drack White Mocca och fixade ett egen schackbräde men inte orkade spela mer än ca 10 minuter, klädaffär, Tiimari-aktig affär där jag köpte en tunn svart penna, brevskrivning.

Och nu ska jag sova!

Värstaste upplevelsen hittills

Tog plats idag efter skolan då en hel hög utbytisar åkt för att ta perikurafoton (finns beskrivna i en tidigare blogg) och sen ha fest vid floden i Takarazuka. Lottski var otroligt kritisk till perikuran så jag åkte mot henne och vi anslöt oss till de andra efteråt (jag hade spenderat eftermiddagen på skolan, Lottski hade åkt hem med sin blöta kendohandduk). Måste säga att Lottski ännu vid den tidpunkten var otroligt kritisk och inte så glad över att jag och Han-san lurat med henne på flodstandsfest. Lottski hade ju sjuka fötter och allt.

Hursomhelst så gick jag och Lottski först vilse på vägen till floden så jag ringde Han-san och hon skickade en japski vid namn Katsuya som vi pratat med tidigare på dagen och som hade varit intervjuoffer i en av våra prata-artig-japski klasser (artig japski = keigo). Han hittade oss som av ett under tyckte han och så kom han med oss för att handla mat och dryck i ett Lawson konbini (= närbutik öppen 24 timmar i dygnet).

Vi anslöt oss till ett gäng på ca 10-15 andra utbytisar som höll till vid floden, och satt sen mest däe och diskuterade med Katsuya. Efter ett tag tyckte en Han-san, som druckit en hel del, att hon och jag kunde upsöka en toalett på Takarazuka stationen så vi vandrade iväg de ca 5 minuterna det tog till stationen. Grejen är den att för att få gå in behöver man biljett, och jag hade inte mitt tågkort, eller telefon, eller plånbok med mej så vi bestämde oss för att dela på Han-sans kort.

Hon skulle således gå in först och jag skulle gå sen senare när hon kom ut igen. Döm om min förvåning då Han-san går in på stationen och inte som jag förväntat mej vandrar ca 30 meter rakt fram till närmaste toalett men tar rulltrappan upp till plattformen! Jag förstod ingenting och förväntade mej att se Han-san komma ner igen efter en stund. Har de månne vessor där uppe också..?

Ca 10 minuter gick och ingen Han-san. Till slut kunde jag inte hjälpa det utan gick till informationen och sa att min kompis gick in för ca tio minuter sen och var aningen påverkad och skulle jag kunna gå in. Det fick jag! Jejj! Bra att kunna en del japski vid sådana tillfällen. Passade på att gå på vessa när jag ändå sökte Han-san, och sen upp på plattformen för att leta efter henne. Gav tillslut upp och gick mot utgången igen. Och där stod Han-san! Lättnad.

Så vad var förklaringen till det hela? Jo, Han-san, i sitt inte alltför klara tillstånd, hade missat att det fanns en vessa rakt framför oss och tagit tåget till närmaste station, Takarazuka Minamiguchi stationen, för att gå på vessa där! Jag kunde inte tro mina öron!

När vi anslöt oss till de andra berättade jag först klagande hela historien för franska Thibaud och sen ringde jag Lottski, för hon och Katsuya var borta! Visade sej att de hade gått till stationen men att Lottski ringt Han-san under toalettomständigheterna men Han-san hade sagt att det är lugnt för hon tog tåget till Takarazuka Minamiguchi men att jag skulle följa efter på nästa tåg (!).. Lottski trodde vi hade gått till Minamiguchi direkt eftersom båda stationerna ligger på undefär lika långt avstånd från vår festplats. Tydligen var jag och Han-san borta i ca en timme.

Hann inte berätta om den dråpliga händelsen för resten av gänget för då var även jag tvungen att skynda tillbaka till stationen för att hinna med mitt sista tåg 00:13. Hade dock ingen lust att sticka för vi hade en ovanligt skojig kväll, om än fylld av shockartade upplevelser.

Barnsliga ryska 17åringar

Idag har jag och Lottski hängt med Ryota, dvs en av våra kanadensiska utbytesbekantas värdfamiljsbror, och en rysk 17åring vid namn Sergei som bor hos dem en månad. Måste säga att den ryska 17åringen både var till glädje och bekymmer under timmarna vi spenderade i Gardens köpcentret. Han kunde en del japski men inte desto mer men Ryota pratade japski med honom medans vi pratade engelska. Hans engelska var lite svår att uppfatta och att det han sa var mindre vettigt gjorde inte saken desto lättare. En massa konstiga ljud och gester hade han för sej också. Men så blev ju det hela aningen intressantare.

Först bestämde vi oss för att inte gå till Sweets Paradise och äta förräns om en timme eftersom ingen var tillräckligt hungrig ännu. Istället gick vi till en möbelaffär och letade bokhyllor samt till Hankyus matavdelning (Hankyu = stockmanliknande varuhus) där vi fick provsmaka donitsar. I en teaffär fick vi provdricka te också! Sen hade en timme förflutit.

Sweets Paradise är beskrivet i en blogg från gången vi var där med Han-san och Wen så jag behöver knappast ombeskriva stället. Ryota och Lottski överåt och klagade på magsmärtor medans Sergei med hjälp av ätpinnar åt en stor tallrik poppkorn till efterrätt och ännu tänkte orka med middag ikväll. Sen försökte vi lista ut vilka disneysånger som spelades i bakgrunden, men ingen verkade känna till Lady & Lufsen och Ryota gissade Ariel på allt.

Så tillbringade vi ett tag i en HMV skivaffär, där jag lyckades ha en halvnormal diskussion om klassisk musik med vår 17åriga ryska kompis, som tydligen spelar piano. Jag är inte överdrivet insatt i klassisk musik men visste i alla fall varifrån Sibelius kom.

Sen satte vi oss ute på Gardens takträdgård, där temperaturen trots den rådande värmen var rätt så behaglig. Jag passade på att lacka naglarna med mitt nya guldglittriga nagellack, Lotta fick chansen att klaga på våra lektioner igen, Sergei gjorde olika handtrick som att få sin tumme att röra i handleden, en läskig grön spindel kom och kröp på mej, Ryota tyckte till Sergei att ska de börja åka hem till middan men Sergei tyckte att det ännu var okej, men Ryota tyckte "pappa väntar" men Sergei frågade bara undrande om det var en dålig sak. Alla satt kvar och när jag och Lottski undrade om det är okej tyckte Ryota att det är ju inte hans fel.

Halv åtta hade fontänen en uppvisning, och efter ett tag bestämde vi oss för att dra oss hemåt och studera, alternativt städa våra rum. Nästa gång ska vi tydligen åka på nån lite längre utflykt. Och då antagligen utan Sergei, vilket kanske gör det hela lite lugnare och skönare.