Igår var en intressant dag på många sätt. En av de mest intressanta händelserna inträffade medans jag väntade på Lottski som befann sej på kendoträning. Först hade jag planerat att sitta på biblioteket och studera, men insåg snart att jag inte kunde sitta kvar där längre för jag började bli hungrig och min mage började ha en massa konstiga ljud för sej. Då är det bättre att sitta i loungen där det alltid är högljutt värre. 
Där hittade jag nästan alla av flickorna i vår klass vid ett av borden där de satt och göra läxor, men så dök Rie ur franska klubben upp och sa att hon är nihongopartner (prata-japski-partner) åt en polsk/brittisk utbytis och att de ska äta lunch nu så vill jag också äta med dem. Egentligen skulle jag äta tillsammans med Lottski men tänkte att det knappast skadar om jag äter i förväg och bara ser på när hon äter sen så jag övergav klasskompisarna och gick ner till Family Mart för att handla lunch. 
Efter all denna bakgrundinformation kommer vi nu till själva intressanta händelsen. Jag satt där och åt som bäst när en gubis, som antagligen var nån typ av lärare på skolan, gick förbi och tyckte till mej att "Är det gott?" och en massa om att "japskimat det är nog gott det" på japski. 
Det visade sej att ingen i närheten riktigt visste vem denhär gubisen var och vad hans underliga beteende berodde på...
Nåja, på kvällen skulle Andrea från Kanada och hennes värdfamiljsbror Ryota ut och äta med sina kompisar, och jag och Lottski var bjudna från Ryotas sida. 
Men vi kände nog de flesta av utbytisarna också, sådär nästan, från förut. Det var Maivi och en till amerikanska som jag vet att Lottski brukar veta vad hon heter, Clémence från Frankrike och en japskitjej som vi träffade på julfesten dendär ena gången. Sen hade Andrea en australiensisk kompis på besök så han var också med.
Vi gick på en italiensk restaurang med främst pizza och spagettirätter. Rekommenderar inte deras spagetti i japansk stil med såna där små fiskar man brukar strö över sitt ris ibland samt purjo. Det smakade mest bara salt... 
Efter maten ville de flesta i gänget gå på purikura. Orkar inte själv tänka ut en förklaring på ordet så jag lånade en från wikipedia.
Purikura (プリクラ), japanisering av engelska Print Club, är små självhäftande fotografier. Ordet Purikura är ett s.k. wasei-eigo, dvs. ett engelskt ord skapat i Japan. Ordet kommer från det japanska uttalet av begreppet "Print Club". Med japanskt uttal blir det ungefär "Purintu Kurabu", förkortat Purikura.
En purikuraautomat fungerar så att man får stå framför ett vitt skynke och lägga in pengar i automaten. Det finns oftast en hel del olika ramar, animeringar, färger och effekter att välja på. Automaten tar ett antal kort. Beroende på automat kommer bilderna ut i olika format, till exempel som klistermärken.
Medans de andra fixade till bilderna stod jag, Lottski och Ryota och diskuterade att vi nog kunde gå på purikura om vi blev medsläpade, men att det nog inte var vår favorit (gubisar får inte ens gå på purikura om inte tanter är med). Sen skröt Ryota en stund om sitt sixpack och jämförde sina armmuskler med australiensaren... Efter det fick jag en av de konstigaste kommentarer jag fått på länge. Ryota tyckte nämligen att jag är ganska lång! Dock var det lite fusk eftersom jag råkade ha mina klick-klack högklackade skor, men då Lottski jämförde så var jag och Ryota tydligen ca lika långa. Då gjorde Ryota en torka-bort-tårar-på-ärmen gest och undrade gör man så i Finland också när man låtsasgråter. 
Det tyckte vi inte.
Vi åkte hem på samma tåg som Clémence för jag skulle av vid Nishikita, Clémence skulle byta tåg där för att åka mot Takarazuka och Lottski skulle fortsätta till Juusou för att byta där. När vi kom till Nishikita steg dock alla av, men sen verkade det som och Lottski kom på nåt och sprang tillbaka mot tåget. Jag trodde vi hade gått av för tidigt, men förstod sen att vi nog var på rätt station, men Lottski skulle ju inte av ännu! 
)
)
