Första gången i full utrustning! :D

Hejs-svejs-hallå!!!!!!!

Nu funderar jag på att skriva en megalång blogg om allt jag tänkt blogga om men inte orkat!

Jag börjar från de nyaste händelserna, och går sen bakåt i tiden. Då sätter vi igång!!

Idag:

Idag var det min första kendoträning där jag hade exakt all utrustning på mej! Men, Kote, Do, Tare och min dräkt som jag haft från förut. Det var hemskt, hemskt, hemskt varmt att ha allt det på sej, till på köpet var det svårt att röra på sej! Men utöver det så var det väldigt intressant!

Svårast av allt var dock att hänga med i träningarna! För det var ju första gången som jag tränade med exakt alla i kendo-gänget också. Men de var alla snälla och sade att det gick bra fast det gick helt åt skogen!

Trots alla besvär och svårigheter (och det faktum att min rygg blev blå av kendodräkten min) så kändes det ofantligt skönt att äntligen få delta i samma övningar som alla andra!

Sen fick jag en present av Yoshiki (shishou) också, 2 stycken dukar som är till för att ha under huvudskyddet (men)! Så då blev jag ju glad! (<--- praktiserar på japski-smile användning!!)

Någon dag i veckan:

Satt på stationen med Jannica och råkade råka på Yoshiki, som envisades med att komma och picka i mej, på skojj då...

Inget väldigt speciellt med den händelsen egentligen, men ganska roligt i sej! Alltid skojj då man träffar kendisar uanför kendon, speciellt sådana som Yoshiki som är pratglada!

20 Februari:

Dagen för hela landets (japan i detta fall) gymnasieelevers kendo-mästerskap!

Jag vaknade hemsk tidigt (runt 5) för jag skulle stiga upp i tid så jag skulle hinna ta på min kostym (första gången i hela mitt liv som jag haft på en sån!) och snabbade sedan iväg mej till skolan.

Efter att vi had haft samling med hela kendogruppen (som skulle agera som arrangörer under hela dagen) så bar det av till skolans jumpasal där jag aldrig varit förut!!! En endaste sak gick att konstatera, det var svinkallt, i synnerhet golvet!

Ett tag trodde jag mina fötter skulle dö, för det var så kallt och jag hade bara ett par ytterst tunna strumpbyxor på mej! (men jag lyckades överleva, båda fötterna i behåll!!)

Dagen flöt på i en helt ok takt, det hände inte så mycket annat än att man satt och såg på då folk hade matcher. Fast jag blev tvungen att prata lite engelska med skolans skolpresident, som jag och Clementinen var tvugna att hälsa på! Sen var det även någon Japskig kendolärarde som spenderat mycket tid i Finalnd (och gillade landet mycket) som jag blev tvungen att höra på. Jag fick till och med hans visitkort, i fall jag ännu är intresserad av kendo i Finand! Lyx!!

Fick lära mej en hel del kendo regler också, yey!

Sedan då vinnaren var avgjord var det dags att ge sej av hemmåt, trodde kanske ni, men så var inte fallet! Efteråt vad det städning som gällde (precis som det på morgonen hade stått lite fixning på menyn innan matcherna började och innan deltagarna helst kom)!

Men eftersom vi är rätt många i kendoklubben så gick undanstädningen rätt fort! Jag lärde mej tillsammans med Hanako hur man rullar en matta som är lång utan att den blir ojämnt rullad! Man bara liksom dunsar den mot marken (men det krävs en del kraft för de är tunga som bara den, speciellt som rullen blir större!!)

Sedan gick vi tillbaka till kendosalen, och gav in de band vi haft runt armen hela dagen för att informera folk om att det var vi som var arrangörerna. Sen efter ett kort möte drog jag hemmåt med Clementinen! En bra dag, allt som allt, än om aningen kall!!

12 Februari:

OI-KON!!!!!!!!!

oi-kon är en förkortning av något jag råkat glömma bort, men det är i alla fall en fest som hålls för de elever som skall gå ur skolan (och i detta fall var det ju förstås kendisar det gällde!!)

Vi hade först en lite speciell morgonträning, för att sen samlas på en izakaya på kvällen. Där satt man inte på stolar, utan till Clementins stora förträt på dynor. (Clementin föredrar stolar, på grund av sina långa ben!)

Under denna fest blev vi tvugna att presentera oss för den alldra högst uppsatta av kendolärarna! Läskig!!! Men det gick bra med lite hjälp av Yoshiki och Yuuta (en annan kendis)...

Annars gick denna fest ganska mycket ut på att drika, så en del öl konsumerades under kvällen. Men 4e åringarna fick även hålla avskedstal och tacktal, för att sen bli utklädda till lite olika saker! Mycket kendohumor inblandad, och den är i sitt alldeles egna slag kan man lungt säja.

Sen var det även lite sång innan det var dags att gå hem!

En jätte rolig dag var det i alla fall!!

2-6 Februari:

Morgonträningar i kendoklubben!

Träningstid: 6:50-9:00 för det mesta...

Jag fick varje morgon ta tåget som gick 05:17, hemskt var det, men bra träning för sinnet, sades det!

Vi gjorde även vissa intressanta saker, som att hoppa bock! Det kanske låter lätt, men att hoppa 3x30 gånger över nån (och lika många gånger stå som bock) tröttar faktiskt ut en! Detta efter att man gjort 3x20 armhävningar och 3x30 sit-ups.... Jag hade muskelvärk i många dagar efter det!

1 Februari:

Morgonträning denhär dagen också, men lite speciellt var det eftersom vi åkte iväg till templet som bloggats om förut! Då träningen avslutades delades alla i Kendo upp i 3 grupper, för vi var så många så vi kunde inte alla åka samma väg till templet.

Jag och Clement åkte med 3e åringarna och vägen vi tog var hur komplicerad som helst! Sista biten åkte vi med taxi!

På templet köpte jag en amulett för lycka, och blev även tvungen att läsa en skojjsam text tre gånger! Effekten av att man läste den texten 3 gånger har jag glömt, men något var det som skulle hända i alla fall!

Sedan gick vi på motsvarigheten till en gudstjänst inom Buddhism, tror jag i alla fall. Först tog man av sej skorna och gick in i ett tempelrum, där man tvättade händerna i lite sand och tog ett blått silkesband som skulle hängas runt halsen samt ett papper där en bön stod skriven. (Jag förstod inte ett dugg av den, men bra ändå)...

Sen var det dags att sitta i seiza (på knäna alltså) och jag trodde aldrig munken skulle sluta tala, och då han äntligen slutat tala så började han slå i en gångång!! (stavas antagligen inte så, men jag vet inte alls hur det skall stavas, så då får det lov att stå sådär!!!) Tillslut gjorde han allt på samma gång! Mina fötter hann domna bort! Alltid lika otrevligt då det händer!

Men jag lyckades trots all smärta be för framgång i matcher för min kendoklubb, vilket var syftet med gudstjänsten... Så nu får vi ju se hur det går för dem! (de ska nämligen ha match (bl.a Yoshiki deltar) imorgon, 27.2.2011)

Efter detta så tog vi taxi tillbaka till Minoo stationen (för templet, som heter Katsuou-ji ligger i Minoo) och därefter var jag snabbt hemma igen!

Härmed avslutar jag min jättelånga blogg!

Godnatt!

//L

Kostymköp

Efter Lottskis morgonträning stack vi till Obayashi, en liten station inte så långt från skolan där vi aldrig gått av förr, eftersom vi fått tips av Kix om att där finns en bra och billig kostymaffär. När vi utan att gått vilse speciellt mycket hittat fram till affären blev vi lite osäkra på om de alls sålde tantkläder, men det fanns faktiskt några reedizu-suutsu (ladies' suits) som en butikstant hjälpte Lottski att hitta bra modell och storlek på. Det gick förvånansvärt snabbt att hitta en bra kostym, med kjol till. Men nästan alla kostymer var svarta så jag var glad att det inte var jag som var tvungen att köpa en!

Nära stationen hade vi sett ett skojigt café så vi bestämde oss för att gå på kaffe före Lottski skulle hem och vakta Hima en stund. Men på caféet kom Lottski på att kostymförsäljartanten inte sålt henne nån skjorta! Fastän hon provat en, men det var tydligen bara för att ha den under när hon provade kostymen! Ve och fasa! Nu skulle vi bli tvugna att gå tillbaka, och Lottski skulle snart vara tvungen att åka hem.

På caféet satt bara några medelålders stammisar som kallade cafétanten för "mama" och när vi skulle gå satt mama själv vid ett bord med en kund. Jag räckte över mina 500 för kanelkaffet i 3 hundra-, 1 50- och 15 10yens mynt och sa jag tror det är 500 yen. Då undrade tanten var vi var från, var vi månne ryska. Vi blev i alla fall inte antagna för att vara amerikaner den här gången!

Sen fick vi en del frågor om vad vi gjorde i Japan och mama tyckte till sina kunder att "vi har finländare här!" och alla verkade tycka att det var väldigt spännande. Sen tyckte mama att mitt ansikte var "nihonkei", alltså att det såg japskit ut, vilket ingen annan verkade hålla med om sådär jättemycket, men jag tog det som en komplimang. Det var nog första gången jag hört det!

Sen sa vi tack och hej och traskade iväg tillbaks till kostymaffären. Lottski köpte ett set med skjorta, skor och väska, men fick ta två skjortor eftersom hon inte ville ha nån väska. Skorna var dessutom jättefina! Sen märkte Lottski att hon tagit fel på tiden och att det var först en timme senare hon skulle åka hem och vakta Hima! Vilket var tur, för skjorthandeln tog sin tid.

Nå, nu behöver Lottski i alla fall inte känna sej utanför imorgon när alla kendomänniskor är uppklädda igen!

Blodbad i Bananstan

Låter kanske som en konstig rubrik, men passar perfekt in på andra och sista dagen av Fukuoka resan. Bloggen får bestå till en stor del av bilder, främst för att jag för det mesta inte riktit visste var vi befann oss och vad saker och ting hette. Här finns både egna bilder och bilder stulna från FB. Samt bilder från första dagen.

Första bilden föreställer en crêpe ur en automat! Det var då första gången nån av oss sett nåt liknande, och Nobu testade köpa en. Senare, då samma person gått och köpt en yaki-karee-crêpe (vi fick smaka, den var då inge vidare...) konstaterades det att resan hade varit ett misslyckande i crêpeväg.

Tilläggsinformation: Yakikaree, 焼きカレー, är curry ris, med rått ägg på toppen och bakad i ugn. Ursprungligen från Kitakyushu, vilket råkar vara exakt var vi befann oss.

Före crêpen men efter att vi klättrat upp i ett högt TV torn gick vi och beundrade denna byggnad. Det är ett sorts hus mitt i vattnet där man kan ha bröllop och sådär. Helt jättefint!

Och sen var det trick art muséet, där ens foton började se 3dimensionella ut och det fanns rörliga-molntavlor.

Fukuoka trakten är tydligen berömd för sin raamen, och här var vi och åt! Helt gott var det väl nog, men det mest förbryllande var hur tunn självaste nudlarna var, och att det inte var så mycket av dem i skålen... Sen var vi själva tvugna att fylla i lappar med hur tjock vi ville själva skyn skulle vara, om vi ville ha vit/grön eller ingen purjo alls osv...

Följande dag! Som var mulen, och vi var inte riktigt säkra på om vi skulle åka till Ganryuujima (en ö) som planerat eller ej. Efter frukost på MrDonut tog vi i alla fall tåget en timme bort till Kogura tror jag... I alla fall hette slottet där så. Det var annars i den stan vi hade alla våra bananupplevelser, och det var just innan vi skulle till slottet som jag började blöda näsblod. Det gick dock om efter en stund.

Efter shabushabu frukost på en liten tågstation som påminde om den i Vasa blev vi tillfrågade om vi ville vara med i nationell japskiTV. Sen stod vi som publik till gubisarna på bilden som hade en sorts bananauktion. Nobu ropade in 19 bananer för 400 yen, vilket var väldigt billigt i japskiga mått mätt.

Så fick han gå runt och släpa på en tung bananpåse resten av dan, fast vissa blev uppätna på vägen. Bland annat av tanuki, men det kommer vi till senare.

Här har vi nämligen gått från Kitakyuushuu-ken till Yamaguchi-ken i en tunnel under havet för att sen åka en kort men vågig båttur ut till Ganryuujima med den berömda staty av några som slagits där för länge sen. Men den var egentligen inte det intressanta med ön.

Roligare var det dock att mata en ganska skygg tanuki med banan! Efter att alla andra tröttnat på att försöka få den att äta bananbitar de kastade smög sej jag och Lottski närmare och fick tillslut tanukin att äta banan + att vi kom ganska så nära.



Vårt resesällskap roade sej med smörgåskastning istället, och det måste vara nåt speciellt med japskig ytspänning tyckte Lottski, för stenarna studsade hur bra som helst! Sista personen i sällskapet roar sej som vanligt med sin telefon tror jag. Eller så gick han och satte sej för att vila igen.

Efter dethär åt vi fugu! och en sorts takoyakin för att sen ta bussen vidare mot nån sorts stad och där bestämma oss för att inte åka upp i fler torn eftersom utsiken var så dimmig. Istället gick vi till ett Lotteria (snabbmatsställe som tydligen finns i Japan och Korea) och jag och Lottski gjorde våra läxor medans Nobu laddade sin telefon och Yamada satt i ett hörn med sin telefon. Vi fick faktist en viss hjälp av Takis (Takahiro), men det var mest läskit att försöka fylla i exempelmeninger med japskin i närheten. Speciellt när man inte kom ihåg kanjina!

Just som vi skulle gå studerade jag en pulverpåse att hälla ut över franskisar och blanda runt i en påse. Enligt Nobu hade vi inte sett speciellt mycket av japan om vi inte kännde till sådana. Sen råkade min jacka bli pulvriserad och jag fick en näsduk, vilket gjorde att jag passade på att snyta mej, vilket resulterade i en ny näsblodsattack.

När jag äntligen fått det att sluta kunde vi gå till en izakaya på kvällsmat (bla fiskar som vi åt med huvudet och allt, och numera bekanta saker som hönsskinnsspett) för att sen hitta vår buss och återvända hem.