Tredje gången Nara, dit vi idag stack med Naoki för att titta på den 1300 år gamla huvudstaden Heijou-kyou. Så värst mycket finns det dock inte kvar av själva staden, men huvudporten och den kejserliga mottagningsshallen finns återskapade. Annars är det mest tom mark, med en hel del gräs och grönska som man annars inte ser så mycket av i Japan. Det var med andra ord en riktig friluftsdag vi var ute på. 
Mottagningshallen och den kejserliga tronen (som man inte är riktigt säker på om den såg ut sådär).
Samma sak men på distans, så man ser hur grön marken är! Här hade det också stått en byggnad nån gång i tiden.
Vi tillbringade en bra stund med att gå runt på museiområdet, som var rätt så stort och hade en utställninghall också. Naoki gick hela tiden runt och skrattade för sig själv, och vi förstod aldrig vad det var som var så roligt, utan var tvugna att fråga. Till exempel då en guidebuss spelade en traditionell sång tyckte han att sångtexten var så "dasai" (idiotisk/man håller inte med), eller när två skolelever cycklade förbi tyckte han deras hjälmar var fåniga. Folk som gick omkring i traditionell klädsel men hade moderna frisyrer var tydligen också skoj.
Till slut orkade jag och Lottski inte gå och titta på replikan av ett diplomatskepp för sändebud till Kina, utan föreslog istället att vi skulle åka tillbaka. Tillbaka tolkades i dethär fallet som Umeda, Osaka.
På tågresan tillbaka från Nara (där tågen hade ryggstöd som gick att svänga så man kunde sitta mittemot dem man ville) halvsov vi traditionsenligt. 
Men jag lyckades hålla ögonen öppna när vi körde genom bergen, för där finns äkta skog om man tittar ut genom fönstrena! Och när vi närmade oss Umeda började alla tre kvickna till igen.
Efter ett kort besök på ett postkontor (för att ta ut pengar och köpa frimärken) gick vi till en izakaya ("japansk pub"). Denhär gången åt vi okonomiyaki, tonkatsu, yakitori, nån sorts toufu igen, karaage och en rolig sallad med ägg. Så fick vi frågan om det finns nåt izakaya aktigt i Finland, men det finns nog inte riktigt nånting i Finland där alla skulle äta av samma mat. Problemet med izakaya är alltid att bestämma vem som ska äta sista biten av nånting, speciellt om det inte går jämt ut. 
Precis som gången i Kyoto gick vi sen till en bar, som spelade uteslutande utländsk musik. Lottski fick hjälp att skriva meddelande till värdfamiljens sons fru om när hon kunde komma och hälsa på, och använde enligt Naokis rekommendation "oru" istället för "iru" om att vara, på kansaidialektalt sätt. Jag tror det märks ganska bra att det inte är Lottski själv som komponerat ihop meddelandet. 
Och så fick vi den svåra frågan vad vi tycker om japskig valfångst. Vi svarade att vi har en splittrad åsikt. Naokis resonemang var att "det är vår kultur". Vi upplyste honom om att man i Finland endast hör negativa saker om valfångst på nyheterna.
Så precis när vi var på väg att gå dök Naokis kompis Shinya upp ur tomma intet. De var tydligen bästa kompisar och Shinya gick tydligen också på vårt universitet. Han var en ganska sprallig människa som hoppade runt ganska mycket extra, vilket vi märkte vi då vi följdes åt till stationen. Vi tog en väg som Lottski påpekade att vi inte verkar ha gått förut, för hon vet inte alls var vi är. Döm då om vår förvåning då vi fick syn på den lilla affären där vi köpt makkuro-kurosuke (svarta sotiga saker i Totoro filmen) till våra småbröder förra sommaren!
Så sa vi tack och hej och tog varsitt tåg hem.