Sammanfattning: Nara ifjol var roligare!
Det var nämligen så att hela utbytesgänget tog tre bussar från skolan till Nara imorse. Det var skojigt att åka buss, och vi fick jättegod mat på en restaurang, men i övrigt var fjolårets nararesa med Masa och Yoshie mycket roligare. För det första kunde vi ta det lugnare (vandra runt, gå vilse och hitta ett ställe där man kunde äta warabimochi). För det andra var det bättre sällskap än högludda amerikaner.
Här följer ändå en del bilder för att illustrera dagen.
Först och främst det storslagna Toudaiji templet, som är världens största träbyggnad. Just före denhär bilden togs hörde jag en av de andra utbyteseleverna säga att han inte visste om Toudaiji var buddhistiskt eller shintoistiskt. Kanske hade han på något sätt missat att byggnaden inrymmer världens största daibutsu-buddhastaty.
Och man kan knappast blogga om Nara utan att nämna hjortarna som springer omkring på området. De är precis överallt, men vänder dock gärna bort huvudet när man ska ta kort av dem. De flesta japskin verkar vara livrädda för att röra vid hjortarna, men det lönar sig kanske att vara försiktig eftersom de gillar att knycka mat av folk. Senast idag såg vi hur en hjort fick en skolpojke att tappa alla sina kex på marken, och sen sluka dem. Vi var strängt förbjudna att mata hjortarna.
Vi fick åtminstone själva mat. En av de godaste japskimåltider jag nånsin ätit. Tonkatsu (framme och vänster på bilden) var det ända vi fick som jag riktigt visste vad det var. Och vi misstänker starkt att efterrätten var warabimochi, fastän den inte var inpulvrad, utan hade pulvret i en hög ovanpå sig istället.
Före vi tog bussen tillbaka besökte vi Sasugataisha helgedomen, som helt klart är shintoistisk. Vi hittade några nya saker vi inte sett ifjol, men de tusentals (åtminstone över tusen!) roliga stenlyktorna var ännu kvar. Och det är ännu ett mysterium vem som tänder alla dessa lycktor.
Så gick vi och tjuvläste folks önskningar vid kärlekshelgedomen. Tex såna som snart skulle gifta sig, och såna som var oroliga att de inte skulle hinna gifta sig före 25.
Traditionsenligt somnade vi nästan på vägen hem. Av någon anledning blir man alltid dödstrött av att vandra runt vid Toudaiji och Kasugataisha. Och då hade vi inte ens tid att gå vilse denhär gången. Och inga äckliga fillipinska mangogodisar att mata hjortarna med.
-Jannica