IKEAjulgran

Igår innebar lördag tidig uppstigning för både mig och Lottski. Hon skulle på kendo, och jag skulle på ongakkai (musikfestival) till Ryuu-kuns lågis. Lågiset ligger på 3 minuters gångavstånd hemifrån, och ongakkaiet började klockan 9. Alla gick in i jumppasalen, där jag fick ett litet grönt band att klista på sig (tror inte att alla fick, så det kan ha varit för att hålla koll på hur många utomstående som kom) och sen bytte vi om till innetofflor (som vi själva hade med oss). Så råkade vi gå och sätta oss på stolar reserverade för äldre och sjuka, så istället gick vi och satte oss på en medhavd filt framme på golvet. Det var det många som gjorde.

Så började själva konserten. Lite som julfestprogram i Finland, men eleverna skulle spela instrument också. Det lät förvånansvärt bra! Till och med ettorna, som hade bärbara "blåspianon", var jätteduktiga att spela på dem, och alla höll takten! Men folk klappade inte efter varje musikstycke, utan bara då nån presenterade sångerna eller då en dirigerande lärare kom in/bugade sig efteråt... Inte ens när en klass sjungit klart och gick ut igen fick de applåder!

Klockan 12 skulle jag och Lottski träffas på skolan, för att äta bentou och gå på PEACE EVENT som kouhai (yngre, mindre erfarna elever) från Taka-Akis före detta klubb ordnat. Men kendon drog ut på tiden, eftersom det efter träningen var en ceremoni för de elever som ska utexamineras och slutar nu. Då fick alla sitta i seiza (japskig sittställning) och lyssna på tal. Enligt vad jag hört var det påfrestande. PEACE EVENT hann vi då inte gå på.

Så kom då äntligen Lottski med franska Clement i sällskap (kendoklubbskompis). Så vi lunchade tillsammans, och det blev (som vanligt) en hel del prat om just kendo. Sen berättade Clement chockartat om hur han sett en manlig japski gå omkring med ett lååångt örhänge, och skulle man se det i Finland? Absolut inte i Frankrike! Och om sin Nihongopartner, som så fort de träffas bara börjar planera när de ska ses nästa gång, uatn att verka ha så mycket intresse för att prata med honom.

Så satt de två från kendon vid bordet bredvid, och Clement tyckte att nu ska han och Lottski prata med dem, för han kan inte språket och Lottski är inte tillräckligt framåt, så de kan kombinera sina starka sidor. Så då fick vi reda på att de var 1sta-års studernaden, samt vad de hette. Aioi och Kikaki kanske...

Lottski och Clement ska fortsätta bruka samma strategi framöver, för att få fler klubbkompisar.

På kvällen fick jag hjälpa till att klä en gles och ljusgrön julgran inhandlad på IKEA i Kobe. Det var första gången Arisa och Ryu-kun haft julgran, så jag ansågs vara experten mer eller mindre. Kanske inte den vakraste julgran man nånsin sett, men den är helt OK fin i sitt silvriga och röda glitter.

Stentrappor och järnvägar

Idag begav vi oss efter lunchen med Maiko av till vårt favorit McDonalds bredvid Kotoen stationen för att göra Abe-senseis tidskrävande läxa. På den nedförsbackiga vägen dit gick vi förbi vår favorittrappa, som verkar leda upp till en spännande jinja (shinto helgedom) eller något. Samma trappa ledde även neråt, och vi har fått för oss att om vi nångång ska gå upp för trapporna borde vi börja ända från början, och då vore det bra att känna till vägen från stationen till trappan. Därför gick vi ner för att se hur man kom till stationen den vägen. Måste säga att gamla japanska stentrappor knappast gör nån nytta alls i form av trappor, eftersom trappstegen sluttar lika mycket som själva marken.

När vi klättrat hela vägen ner antog vi att vi bara kunde följa tågspåren till vänster (det är nämligen därifrån jag åker till skolan varja dag). Och som vi tyckte, så kan man ju inte gå vilse om man följer en järnväg. Lite konstigt var det ändå att tågen gick så högt uppe i luften, för jag brukar ibland stå vid dörren och se ut på husen när jag åker... Och snart kom det ett tåg, men det körde hur fort som helst. Shinkansen? Tydligen hade vi valt helt fel spår att följa, men snart hittade vi det riktiga, som helt och hållet korsade det andra spåret, så vi fick göra en 90graderssväng.

Måste också passa på att berätta att man ganska ofta ser gubisar i vår ålder gå omkring med strumpbyxor/tightsliknande saker med kortbenade byxor till. Det skulle man inte se i Finland!

Kaffetimme nummer 2

Efter dagens luch med Yurika var vi inte mätta på våra Subwaysmörgåsar och skulle dessutom äta middag väldigt sent idag, så vi gick för att köpa extralunch. Min extralunch bestod av två sorters risbollar, varav en var inlindad i nori (sjögräs) och den andra var brun till färgen. Lottski åt en sallad (vilket man enligt min åsikt bara blir hungrigare av).

Så gick vi upp till GL för att äta. Där satt Hironas kompis Mikoto (som vi numera kommer ihåg namnet på!) så vi satte oss ner med henne och hennes kompis som beundrade kanadensiska pengar som en kanadensisk utbytis visade upp. Jag råkade ha en 20cent i penalen, så den fick de också se på.

Pausen före vi skulle på Coffee Hour tillbringade vi således tillsammans med Mikoto, bla genom att gå och hjälpa henne köpa CV-papper för deltidsjobb. Det finns alltså färdiga mallar för CVn som man bara fyller i. När vi ändå var i affären lyckades Lottski hitta en sån servettlåda som både hon och jag har på våra rum, för servetterna i den gamla hade tydligen tagit slut.

Sen var det bara att samlas utanför CHIEC kontoret och bege sig av med buss till Kangakus andra kampus i Sanda! Det tar ca en timme, och utsikten på vägen dit var helt enastående (på tillbakavägen var det redan kolsvart). Man kör genom bergen, som är täckta med en massa skog, som just nu är extra fin pga alla höstfärger! Själva området kring kampuset var också fint, för där finns en massa skog och åkrar och vi såg till och med en traktor.

Först fick vi gå på guidning. Vår norskjapskiga kompis var också guide, men vi hade två japskitjejer som guider för vår grupp. Kampuset är byggt i samma stil som Uegahara, men är mycket mycket mindre. Ändå går det visst omkring 10 000 studerande där - om man ska tro vår guide. Det finns dock inga affärer såsom Subway eller Family Mart, utan bara två skolmatserveringar. Men Sanda verkar ändå ha sina fördelar.

Så var det självaste Kaffetimmen då. Den bestod igen av en självpresentation, och en sorts introduktionslek där 4-5 personer ropade upp varsin stavelse och man skulle gissa vilket ord det rörde sig om. Sen fick alla äta och prata fritt. Inget kaffe idag heller, men vår högljudda australiensisk/amerikanska klasskompis hällde upp kokis åt oss.

Mest utbytisar, inte så många japskin denhär gången. Men som tur hade jag och Lottski pratat lite med två japskin vid namn Nobuhiko och Takahiro (som båda går på Sanda) redan då vi kom in, så fastän det inte räckte japskin åt alla kunde vi ändå prata japski hela tiden!

Men så kom det plötsligt en kinesisk internationell studerande fram och undrade vad vi pratade om förrän han kom på att han också måste skriva en namnlapp. "Känner ni honom?" "Ingen aning.." Men sen kom han tillbaks igen just som vi skulle berätta om vårt kvällsprogram, och Lottski fick reda på att våra nya bekanta också var sista-minuten-människor. Den diskussionen missade jag dock helt eftersom jag var tvungen att svara på kinesens frågor, och höra hans förklaring om att han egentligen skulle träffa sina kompisar men att de inte var där.

Sen kom alla andra också med in i samtalet, men eftersom kinesen var lite underlig fick jag ett skrattanfall och var tvungen att låtsas gå iväg efter mer chips. Tror inte att kinesen märkte något, för efter att Sean (som brukar hjälpa oss köpa frimärken) sagt att vi snart ska gå till bussen, och vi fått Nobuhikos FB uppgifter och börjat gå, kom igen den efterhängsna kinesen och tyckte att vi kan väl gå och se på höstlöv nån gång så kan vi byta nummer.............

Nyss kom papa hem och ringde till mig från utanför dörren och frågade om jag kunde hämta salt från köket. Jag gick upp, och hittade salt och sockerburkarna och smakade på sockret för att vara säker på vilket som var vilket. Sen fick jag gå ner och strö salt på papa före han kunde gå in. Då jag frågade varför var det tydligen för att han varit på en väns begravning, och salt strör man för att onda andrar inte ska komma in i huset!