Det har varit precis ett år sen jordbävningen i Fukushima. När jag hade stigit upp tidigt den morgonen såg jag nyheten på datorn. "Va!?" Jag kunde inte förstå vad som hände. Jag kunde inte föreställa mig om så stor jordbävning. Jag har aldrig varit med om en så stor jordbävning innan. Sedan ringde jag till min syster. Hon hade redan kontaktat med mina föräldrar och de var ok, sa hon. Jag kunde inte prata med mina föräldrar eftersom electricitetet inte fungerade då i största delen av Tokyo o Kanagawa, men jag var lite lättad att mina föräldrar var ok så jag somnade en gång till. Den tiden kunde jag inte föstå riktigt vad som hände i Japan.
Efter jag steg upp en gång till satte jag mig vid datorn direkt och hittade att någon visade japanska tv direkt på internet. TV:n visade fasliga Tsunami många gånger. Tsunamin svalde enorma områden och stora mängder byggnader. Aldrig, Aldrig har jag sett en sån våldsam katastrof. Desstom hände det i mitt land Japan. Det gjorde mycket ont. Antalet dödsfall som tv:n förmedlade kom att öka snabbt. Därtill hände strånings problem i kärnkraftverken. Jag kände mig som att bli galen men jag kunde inte göra någonting och kunde inte sluta att titta på nyheterna. Jag grät bara. Det var hemskt.
Å andra sidan blev jag så rörd japnernas uppförande efter katastrofen. De hjälpte varandra, höll tålamodet uppe och väntade utan upplopp. Vilka länders människor kunde göra samma sak? Jag måste kämpa också, tänkte jag, när jag tittade på deras inställning.
Tyvärr finns det fortfarande mycket problem kvar. Nyligen visade svensk tv några program som handlar om Fukushima. Det gjorde mycket ont ännu och jag kunde inte titta på det. Jag hoppas verkligen att de som var drabbade ska få det fridfullt.